 |
| Lättläst bok |
Sånt man bara säger av Helena von Zweigbergk är en bok jag nyligen har läst ut. Först tyckte jag att den absolut var njaaa......, men boken växte. Jag tyckte bättre om den i slutet. Jag tycker inte att boken var dålig, men den var nog den sämsta av de jag har läst av Helenas tidigare.
Jag tycker verkligen om Helenas personbeskrivningar. Jag får en bild hur de ser ut och är framför mig. Jag gillar absolut inte Louise, en av karaktärerna. Jag irriterar mig på henne, för hon är både egoistisk och bortskämd. Den femtonårige sonen Jonas behöver hon pusha på. Inte kan man lämna skolan bara så där? Susanne är en kvinna jag gillar, men jag tycker inte om att hon bara stack från familjelivet lite väl enkelt.
Så här står det om boken:
En roman om familjerelationer och lojalitet. Om ett ofrivilligt möte mellan en femtioårig kvinna och en ung pojke som båda har vänt livet ryggen. Och hur det där livet tränger sig på och tvingar oss att ta reda på vad som verkligen spelar roll i den här världen.
Susanne har tagit en time out. Hon har dragit sig undan livet, alla de vardagliga sammanhangen och kraven. Nu vill hon ha tid bara för sig själv, bara vara med sig själv. Hon har längtat efter det, rofylldheten i stugan, att skapa något som bara är hennes. Hon har lämnat allt. Det hände ganska plötsligt. När hon förlorar sitt chefsjobb och erbjuds ett ettårigt avgångsvederlag bestämmer hon sig för att göra det hon drömt om länge, packar väskan, slänger mobiltelefonen och tar bilen till sitt torp på landet.
Hon lämnar jobb, ett kärlekslöst praktiskt familjeliv med man och tre bonusbarn. Hon har alltid varit den duktiga, den som anpassar sig och inte bråkar. Hon har också varit mycket ensam i sitt tidigare liv. Nu ska hon vara själv på sina egna premisser.
Men fristen från omvärlden blir kortvarig. Hennes syster Louise ringer en tidig morgon. Det kan bara betyda problem. Hennes syster betyder alltid problem. De är varandras motsatser. Som två sidor av ett mynt. Men de är systrar, i ett och samma blodomlopp.
Louise ber Susanne att ta hand om sin femtonårige son Jonas. Hon måste, för de ska vräkas, berättar Louise. Det ska bara handla om en kort tid. Medan Louise får ordning på sina skulder och sitt röriga liv.
Så möts de. Varken Jonas eller Susanne vill ha varandras sällskap, men de har inget val. Jonas är en blek och trulig tonåring. Misstänksam och avståndstagande. Han har inte bett om det här. Det har inte Susanne heller, men hon måste återigen vara den duktiga och ansvarstagande vuxna. Men Susanne är inte längre säker på att hon varken kan eller vill det. Och Jonas var en gång en kär systerson som hon satt barnvakt åt och gullade med. Hur mår han egentligen, och varför går han inte i skolan?
Så småningom börjar Susanne inse att saker och ting inte är vad de verkar vara. Vad händer i Louises liv, egentligen? Är det som Louise säger, eller har hon andra, hemliga planer?
Susanne har tagit en time out. Hon har dragit sig undan livet, alla de vardagliga sammanhangen och kraven. Nu vill hon ha tid bara för sig själv, bara vara med sig själv. Hon har längtat efter det, rofylldheten i stugan, att skapa något som bara är hennes. Hon har lämnat allt. Det hände ganska plötsligt. När hon förlorar sitt chefsjobb och erbjuds ett ettårigt avgångsvederlag bestämmer hon sig för att göra det hon drömt om länge, packar väskan, slänger mobiltelefonen och tar bilen till sitt torp på landet.
Hon lämnar jobb, ett kärlekslöst praktiskt familjeliv med man och tre bonusbarn. Hon har alltid varit den duktiga, den som anpassar sig och inte bråkar. Hon har också varit mycket ensam i sitt tidigare liv. Nu ska hon vara själv på sina egna premisser.
Men fristen från omvärlden blir kortvarig. Hennes syster Louise ringer en tidig morgon. Det kan bara betyda problem. Hennes syster betyder alltid problem. De är varandras motsatser. Som två sidor av ett mynt. Men de är systrar, i ett och samma blodomlopp.
Louise ber Susanne att ta hand om sin femtonårige son Jonas. Hon måste, för de ska vräkas, berättar Louise. Det ska bara handla om en kort tid. Medan Louise får ordning på sina skulder och sitt röriga liv.
Så möts de. Varken Jonas eller Susanne vill ha varandras sällskap, men de har inget val. Jonas är en blek och trulig tonåring. Misstänksam och avståndstagande. Han har inte bett om det här. Det har inte Susanne heller, men hon måste återigen vara den duktiga och ansvarstagande vuxna. Men Susanne är inte längre säker på att hon varken kan eller vill det. Och Jonas var en gång en kär systerson som hon satt barnvakt åt och gullade med. Hur mår han egentligen, och varför går han inte i skolan?
Så småningom börjar Susanne inse att saker och ting inte är vad de verkar vara. Vad händer i Louises liv, egentligen? Är det som Louise säger, eller har hon andra, hemliga planer?
Mitt betyg: 3 av 5
